Att vara bolagslantmätare i ett gruvföretag

Tord Rönnqvist, f 1930

Efter 36 år avslutade jag en något udda lantmätarkarriär. Jag började som gruvmätare vid LKAB:s gruvkartekontor i Kiruna. Efter 15 år, varav 8 år som chef, fick jag uppgiften att organisera och leda en miljöfunktion i Kiruna. Det blev sedan koncernens centrala funktion för tillståndsjuridik i vid bemärkelse.

Gruvmätningen svarade för utsättning, mätning och kartläggning i gruvor och andra industrianläggningar. Förutom att vara med om att utveckla gruvmätningstekniken fick jag ta hand om fastighetsfrågor, gruvrätt och vattenrätt m.m.

Kiirunavaaragruvan var, då som nu, hjärtat i LKAB:s verksamhet. Malmen bröts i dagbrott, men i mitten av 1950-talet började den övergång till brytning under jord som på tio år gjorde Kiirunavaaragruvan till världens största underjordsgruva. Som mest fanns det under jord ca 500 km körbara vägar och flera tiotal km schakt. Det är självklart att en sådan gruva innebär omfattande och intressanta uppgifter för gruvmätningen.

Detaljutsättning och mätning gjordes oftast med grafiska metoder i dagbrotten och under de första åren även i malmen under jord. Metoden är en form av mätbordsmätning som kallas markscheidermätning. Markscheider är det tyska ordet för gruvmätare. I gråbergsanläggningar och på industriområden ovan jord använde vi nästan uteslutande numeriska metoder.

Stomnät mättes med teodolit och band i slutna polygontåg utgående från triangelpunkter i ett regionalt nät. LKAB:s stomnät var lokalt men också anslutet till rikets nät. Med början år 1959 gjorde vi en ny triangulering och ett stort antal längdbestämningar med geodimeter. År 1960 infördes ett nytt koordinatsystem som kom att få stor betydelse.

Brytningsmetoden i Kiirunavaara under jord kallas skivrasbrytning. För att förbereda slutbrytning av malmen perforeras malmkroppen nivåvis med i huvudsak parallella ortar tvärs över malmen. Tvärortarna utgjorde mer än 90 % av alla ortar. Ekvationen var Ax + By +C = 0 i det gamla systemet. Det nya systemet vreds så att tvärortarnas ekvation blev y = konstant. Systemet revolutionerade gruvmätningen och gav många andra fördelar. Den enskilda provtagaren kunde t.ex. enkelt märka provtagningspunkterna för kemisk analys av malmen. Han visste brytningsnivån = z och tvärortens nummer = y och behövde bara taga ett längdmått i orten för att ange x. Systemet underlättade även den geografiska orienteringen i gruvan.

Gruvmätarna deltog aktivt i den geometriska planeringen av gruvor och industrianläggningar. Linjeekvationer bestämdes för viktiga centrumlinjer. Utsättningsdata för hörnpunkter beräknades. Utsatta punkter markerades och inmättes. Med hjälp av linjeekvationen beräknades hur mycket och åt vilket håll de inmätta punkterna skulle justeras.

Gruvmätning bjuder på många svårigheter. Markering och skydd av polygonpunkter och riktpunkter är inte de enda. Arbetet sker ofta nära ortgaveln medan borrning och lastning utföres. Det är trångt, mörkt, dimmigt eller blött, bullrigt och det kan vara riskabelt.

Under min tid måste den ansvarige gruvmätaren ha dokumenterade kunskaper i geodesi, gruvbrytning och geologi. För min del studerade jag geologi respektive gruvbrytning på KTH, koncentrationsläsning under delar av två terminer. Vid uppmätning av bergrummen karteras även geologin, inklusive strykning och stupning för bergarter, sprickor och förkastningar. Ett stort problem i en underjordsgruva är att man i huvudsak får förlita sig på flygande polygontåg utan annan kontroll än oberoende dubbelmätningar och hög mätnoggrannhet. I LKAB försökte vi så fort som möjligt få åtminstone koordinatanslutning via lodtrådar i schakt, helst med en tråd i vart och ett av två schakt, men oftast blev det bara ett schakt, vilket betydde ett avstånd på 1,5 – 3 meter mellan loden.

Metoder och teknisk utrustning har utvecklats sedan jag slutade med gruvmätning år 1972. Jag dokumenterade min gruvmätartid med två artiklar i Svensk lantmäteritidskrift nr 4:64 och nr 2:73. Utvecklingen efter 1972 kan jag inte beskriva på ett professionellt sätt, men jag vill berätta några episoder från gruvmätartiden.

Första arbetsdagen träffade jag chefen och arbetskamraterna före lunch. Efter lunch besökte jag för första gången i mitt liv en underjordsgruva. Ciceron var min chef, bergsingenjör Rudolf Westerlund. Från Kiirunavaaras baksida åkte vi hiss ner till en huvudnivå under jord. Från den nivån hade ett litet schakt drivits vertikalt nedåt. Från schaktet skulle nya horisontella nivåer huggas på. I schaktet, som var ca 50 meter djupt, kunde man färdas i en tunnliknande hisskorg. Med hjälp av en signallina informerades spelstyraren, som fanns ovanför startnivån, om man ville åka ner, upp eller stanna. Vi åkte ner i tunnan och stannade ca 10 meter från schaktets botten, där en horisontell nisch på några kvadratmeter, 1,5 meter hög hade sprängts ut. I orttaket hängde lodsnören i spikar i trädubbar som hade slagits in i borrhål. Westerlund pekade på punkterna och sade att det var utsättningen för en ny nivå som skulle drivas längs hela gruvan, ca 4 km. Min uppgift var att nästa morgon mäta in punkterna. Min första tanke var att teodoliten står ostadigt i tunnan och flyga kan jag inte. Nästa morgon började vi med att hänga lod i schaktet och mätte in dem på den kända nivån. Sedan åkte vi ner till det nya ortpåhugget och ställde teodoliten på ortsulan nära i linje med två lodtrådar. Om jag minns rätt var det tre lod och det blev ytterligare en uppställning i linje med två lod. Slutligen mättes riktpunkterna in. Som kontroll mättes avståndet mellan den närmaste riktpunkten och minst ett schaktlod. Allt låter ganska enkelt men det känns fysiskt och psykiskt krävande att använda hisstunnan som transportmedel och att kravla sig ur och i tunnan med mätutrustningen. Det kändes tryggt att ha två medhjälpare med sig. Det var ovanligt tyst i gruvan denna dag. Det enda som hördes var vattendropp och fall av några enstaka småstenar plus ljudstöten när schaktpumpen slog till eller från. Stämningsintrycken från den dagen glömmer jag aldrig.

De viktigaste schaktmätningarna gjordes på söndagar. Ett hisschakt avställdes och pianotrådar hängdes upp i schaktet och belastades med tunga lod, oftast på 10 kg. Minst tre lodtrådar och största möjliga lodavstånd eftersträvades. Transporten mellan mätnivåerna skedde i en stegväg nära schaktet. Transporten ner med teodolit eller stativ går bra även i en trång stegväg, men det är ett kraftprov att klättra uppåt 250 meter efter 8 timmars arbete. Instrumentet kunde inte lämnas i gruvan utan måste torkas torrt och rent efter mätning.

En gång gjorde jag misstaget att använda stålvajer istället för pianotråd, det var inte fråga om en mätning som krävde högsta precision. Mätningen gjordes i ett sänke med hisstunna. Lodvajrarna fästades i en anordning några meter ovanför påstigningsnivån. Ytterligare 25 meter upp satt spelstyraren. Vi åkte ner till påhuggsnivån, kanske 100 meter ner, och gjorde våra mätningar utan större problem. När vi kommit på plats i hisstunnan beställde vi transport till schaktets botten. Där lossade vi lodvikterna, vilket alltid går bra när man använder pianotråd. Med uttöjd stålvajer är det en annan sak. När spänningen släppte började stålvajrarna svänga runt och sno in sig i varandra och i signallinan och hisskorgens upphängning. Kommunikationen med spelstyraren var bruten. Vi stod i tunnan och väntade innan den sakta började röra sig uppåt. Under färden beskådade vi virrvarret av linor. Det var nog inte bara jag som undrade om de hopsnodda linorna kunde fungera som vändanordning för tunnan när vi kom upp till vår påstigningsnivå. Det var med stor lättnad vi lämnade tunnan vid startpunkten. I motsats till oss hade spelstyraren haft läget helt under kontroll. Jag har flera gånger återupplevt denna händelse. Däremot har jag troligen förträngt andra, betydligt allvarligare episoder, bland annat i samband med sprängningar och vid schaktmätningar, där säkerhetsrutinerna inte fungerat eller varit otillräckliga.

I början av 1970-talet tenderade de s.k. tillståndsfrågorna att för min personliga del uppta betydligt mer tid än gruvmätningen. Jag fick då välja mellan att kvarstå som gruvmätningschef eller att bli chef för miljöfunktionen, som skulle handlägga den tillståndsjuridik som berör gruvverksamheten. Dessa kan sammanfattas med nyckelorden mineral, mark och miljö.

Mineralfynd kan tryggas genom tillstånd att undersöka och utvinna mineral. Markdisposition ordnas t.ex. med hjälp av minerallagstiftningen eller vattenlagen. Miljötillstånd, egentligen tillstånd att utöva miljöfarlig verksamhet, söks och prövas enl. miljöskyddslagen och oftast ett antal andra lagar.

Miljöfunktionens uppgift var att svara för att ta fram erforderliga ansökningshandlingar och att sköta den dagliga juridiken och miljökontrollen. För själva processföringen anlitades externa jurister.

Under min tid i LKAB hann jag vara med om att öppna och avsluta många gruvor och täkter och utreda åtskilliga fler.

Järnmalmsgruvan i Svappavaara öppnades på 1960-talet i den gamla jordbruksby som grundades i samband med att kopparbrytningen startade i Gruvberget i Svappavaara. Malmen sinade snart. Nya brytningsförsök gjordes på 1700-talet. Byn förblev jordbruksby fram till 1960-talet då den förvandlades till ett modernt gruvsamhälle.

På 1960-talet startade järnmalmsbrytning även i Henrygruvan strax norr om Kirunas andra stora gruvberg, Luossavaara. För att komma åt malmen fick LKAB tillstånd att torrlägga en kilometerlång sjö, Nukutusjärvi.

Tillståndsfrågorna för de nyss nämnda järnmalmsgruvorna kom att tänja gränserna för vad som var ansvarsområde för mig som bolagslantmätare. Projekten medförde många och tidskrävande förrättningar, tillståndsprocesser, förhandlingar och avtal. Än mer växte bolagslantmätarreviret när LKAB blev huvudman för de hittills enda urangruvprojekten i Sverige, Ranstad och Pleutajokk. Efter omfattande utredningar, provbrytningar, provanrikningar samt ett mycket omfattande projekteringsarbete slutade båda projekten med att bolaget drog tillbaka de tillståndsansökningar som inlämnats. Regeringen behövde aldrig ta ställning till något av projekten. Tillståndsfrågorna komplicerades betydligt genom att projekten väckte starka känslor i många läger t.ex. miljörörelsen, lokalbefolkningen och de politiska partierna. Dessa projekt var oerhört intressanta och lärorika, men de blev närmast rena informationsprojekt och bedrevs i konstant motvind. Ranstad var bl.a. mineralrättsligt intressant eftersom olika mineral som skulle brytas skulle kräva tillämpning av dåvarande minerallagen (uran), gruvlagen (molybden m.m.) och jordabalken (kalksten). Det var komplicerat att tillämpa strålskyddslagstiftningens regelverk. Atomenergilagen är övergripande och rent praktiskt tillämpas sedan strålskyddslagen och radonanvisningarna. Speciellt svårt är det att hantera överlappningen mellan arbetsmiljö och yttre miljö när det gäller radioaktiva mineral. Svårigheten sammanhänger bl.a. med det stora antal tillståndsgivande och kontrollerande myndigheter som måste inkopplas.

Ett gruvprojekt som realiseras kan i tillståndshänseende ha betydligt längre livslängd än den sammanlagda tiden för projektering och produktion. Faktorn 3:1 eller 4:1 är inte ovanlig. Såväl prospektering som efterbehandling och miljökontroll tar lång tid. Ett större, kontinuerligt pågående projekt, kan mycket väl pågå 30 à 40 år från prospekteringens början till godkänd efterkontroll. En handläggare har följaktligen små möjligheter att delta i ett sådant totalprojekt. Det kan dock tänkas att jag får en sådan möjlighet när det gäller koppargruvan Viscaria i Kiruna. Fyndigheten upptäcktes av LKAB-geologen Paul Forsell. Han ansåg att den rika förekomsten av Fjällnejlika, Viscaria Alpina, i ett område med utströmmande grundvatten tydde på att det fanns en stor kopparmineralisering. Fjällnejlikan är inte kopparskyende som de flesta andra växter. Mot alla odds kunde gruvdrift starta år 1982. Produktionen beräknas upphöra i mitten av 1990-talet och efterbehandling och efterkontroll beräknas vara avslutad före år 2000. Eftersom jag efter min pensionering 1992 arbetar som konsult åt gruvägaren Outokompu OY hoppas jag i bästa fall få vara med om nya malmfynd som förlänger gruvans livslängd, men i sämsta fall kan jag få uppleva projektets avslutande.

Jag har haft förmånen att få arbeta med ett otal olika lantmäterifrågor. Det visade sig tidigt att LKAB hade användning för den typ av generalistutbildning som gavs vid KTH:s avd L i mitten av 1950-talet. Tiderna förändras emellertid. Idag måste man vara mera klart miljöinriktad i sin utbildning för att få t.ex. en tjänst som miljöadministratör. Jag hoppas att L-utbildade civilingenjörer skall hitta vägen till sådana tjänster. Arbetsuppgifterna är intressanta och miljöfrågorna kommer alltid att kräva särskild behandling i alla slags projekt där man planerar eller utför verksamhet som fysiskt påverkar miljön.