Nederluleå på 1850-talet. Ur Nederluleå Hembygdsförenings Årsskrift 1999

Lantmäteriet hade i mitten av 1850-talet som en av sina uppgifter att sammanställa kartor över socknarna i riket och insamla statistiska uppgifter. Nedanstående beskrivning över Nederluleå socken upprättades år 1852 av lantmätarna Carl Gustaf Tycho Hollström, Nils Peter Bodén och Erik Magnus Hortlund.

Om socknens utseende berättar författarna att från flera höjder vid socknens huvuddalar överraskas åskådaren av en angenäm utsikt över många stora och i allmänhet väl bebyggda byar med odlade fält, som med den i fjärran över allt begränsade synkretsen av skogsbekrönta berg och kullar erbjuder ögat en vacker, till och med storartad anblick. Men de milslånga ofruktbara skogsmarker, som åtskilja dessa bygder, återföra snart tanken till ett landskap i närheten av Polarcirkeln, där både land och sjö, mer än halva året ligga insvepta i sin vinterbädd under det kölden ej sällan går till 40 grader. Naturen i dessa nordliga trakter bär i allmänhet en prägel av kraft och ihärdighet, av ett oändligt dystert och högtidligt allvar, egenskaper, som även blivit karaktärsdrag hos den befolkning, som under oupphörlig strid måste bekämpa och övervinna denna hårda natur.

Befolkningen i socken ansågs allmänt för den äldsta i länet. Folkstammen vid övre delen av Bottniska viken utgörs av dels norrmän, vilka laxfisket lockat över fjällen till älvarnas utlopp, dels uppflyttade svenskar, vilka sedan drivit lapparna, landets förra inbyggare, ifrån kusten längre och längre upp emot fjällen.

Liksom hos norrlänningen i allmänhet utgör vördnad för överhet och lagar, enkelhet i levnadssätt och seder, gästfrihet, arbetsamhet, sparsamhet och omtanke framstående drag hos denna sockens allmoge. Allvarsamt och långmodigt till lynnet hyser folket förkärlek för fädrens vanor och bruk och kan icke utan svårighet anta nyare tiders förbättringar i många avseenden. Till skuggsidorna i allmogen karaktär hör en tilltagande håg för tvister och rättegångar samt ett inrotat misstroende emot ståndspersoner och ämbetsmän, vilket dock allt mer börja vika för ett humant behandlingssätt ifrån de senares sida.

Läseriet, som en längre tid varit inrotat på åtskilliga ställen i socknen, har i vissa byar verkat till en separatism, vars anhängare, avskiljande sig ifrån kyrka och förkastande dess läror och de nya läroböckerna, under anförare med självtagen myndighet, hålla religiösa sammankomster, varvid även sakramenterna utdelas. Dessa sekterister utmärka sig för intolerans och ofördragsamhet emot andra, utan att genom sina levnadsförhållanden i övrigt lämna bevis för någon mera utmärkt inneboende sann kristlig anda. Auktoriteterna har ej genom vidtagande av strängare åtgärder sökt en gräns för separatisternas ofog, i den sannolikt grundade förmodan att rörelsen lättare avstannar, om ingen lämnar någon uppmärksamhet däråt.

Till seder är folket i socknen sannolikt ett av de minst fördärvade. Sällan berikas fängelsernas talrike befolkning med nya inbyggare härifrån. Utom tvenne barnamord i de senare åren, har något mord eller grövre rån inte ägt rum i mannaminne. Andra större brott mot person är även sällsynta. Oftare förekommer stölder, som ibland backstugusittare och lösa personer i de större byalagen beklagligen synes vara i tilltagande.

Både i Nederluleå och Råneå sägs folket leva sitt vardagsliv nyktert och ordentligt. Visserligen får man vid större folksamlingar i Kyrkostaden eller vid marknader, stadsresor och andra tillfälle se en och annan överlastad av brännvin, liksom att det i byarna kan påträffas sådana som endast söka efter tillfällen och utvägar att förskaffa sig rusgivande drycker, men dessa är ej många, och ibland den större mängden i övrigt brukas aldrig brännvin till daglig förtäring, och finnes till och med ganska sällan i de flesta hus, så att, sedan husbehovsbränningen inom socknen nästan allmänt upphört, och kaffedrickningen blivit en allmän begärlig njutning, brännvinssupandet något avtagit.

Däremot har förbrukningen av kaffe under den senare tiden tilltagit med en förvånande hastighet. Ifrån det kaffet för 20 år sedan ansågs som en raritet, som endast vankades vid högtidliga tillfällen, har numera denna dryck blivit så allmän, att kaffepannan utgör ett nödvändigt husgeråd över allt. Intet hus, ingen koja finns där ej kaffe dagligen förtäres, och mången, isynnerhet ibland kvinnfolken, försakar allt annat, till och med det nödvändigaste, hellre än denna älsklingsdryck. Den lindrigaste beräkning utvisar, att allmogen till utgifter för kolonialvaror skattar långt mera än till staten. Och man kan utan fara att begå alltför stort misstag antaga, att vart hushåll konsumerar 50 à 60 skålpund kaffe och socker om året. (motsvarar ca 17-25,5 kg). Läggs nu härtill värdet för gräddan som uppgår till många tusen riksdaler, så kan med skäl sägas att kaffebrukandet, i den skala som här ovan uppgivits, icke allenast motverkar allmogens ekonomiska oberoende, utan även i väsentlig mån bidrager till dess skuldsättning.

Klädedräkten utgör mycket en efterhärmning av de bättre klassernas. Ibland männen bär de gifta rockar och de yngre jackor. Båda delarna, ävensom benkläderna vanligen av hemvävt vadmal med grå eller mörkblå färg, men någon gång av kläde, vars allmännare införande ifrån grannsocknen Piteå snart torde vara att emotse. Större lyx råder ibland kvinnfolken. vilkas högtidsdräkter mest utgörs av köpta fabrikstyger och annan grannlåt. Vardagskläderna för båda könen, ävensom linne, tillverka kvinnfolken av bomull, bomullsgarn, ull och lin.

Boningshusen, som i allmänhet bär vittne om snygghet och renlighet, är välbyggda, ljusa och rymliga.. Köket, såsom hela familjens arbets- och sängrum under vintern, är stort och rymligt, försett med en stor spisel i ena hörnet. varifrån en flammande brasa under de mörka årstiden både morgon och afton upplyser och värmer rummet. Fönstren är stora, oftast mer än tillräckligt många och rummen följaktligen mycket ljusa. Dessa är ej sällan tapetserade och försedda med rätt snygga möbler, i vilkas anordning det dock röjes föga smak.

Åkerbruket i Nederluleå som länge har varit försummat, har genom verkställda nyodlingar och en ändamålsenligare skötsel av den gamla åkern blivit utvidgat och förbättrat, så att socknen i detta avseende står betydligt framför de norra socknarna i länet.

Nyodlingar, som i synnerhet tilltagit i de byar där laga skifte är verkställda, har mest ägt rum på gärdesbackar samt högländare ängar, skogs- och betesmarker. Såväl inrotade vanor och fördomar, som bristande tillgångar och framför allt okunnighet om rätta sättet att utdika och odla ej mindre den låglänta och vattendränkta marken i dälderna, där ofta den bördigaste jorden förekommer, än även de på flera ställen förekommande kärr och mossar som har tillräckligt avfall och god botten, är förnämsta orsakerna till att stora sträckor av dylik mark i stället för att prydas av vackra grödor, icke allenast ligga fullkomligt onyttiga, utan även genom den köld och fuktighet de innehålla, föranleda till nattfroster som ofta i grund förstöra skörden på angränsande sädesfält.

Om ängarna sägs att oaktat den allmänna klagan, att de naturliga ängarnas avkastning årligen förminska, fortfar inte desto mindre deras vanvårdnad och styvmoderliga behandling. Ingenting görs för att befria dem från den överallt inrotade mossan som förkväver alla andra växter, eller genom en ändamålsenlig bevattning öka växtligheten, där sådan är verkställbart. Inte nog med att ängen hela tiden efter höbärgningen upplåts till bete för kreaturen, varigenom bladskotten för följande års gröda förstörs och gräsrötterna på sanka ställen söndertrampas, utan även om våren vallas boskapen där ofta långt in på sommaren, till oersättlig skada för den nya gräsbrodden.

Om skogen anges att liksom överallt i länet finns i denna socken ingen skogshushållning, men väl den största misshushållning. Skogarna blädhuggas överallt, de få raka och fullmogna träd som finns, utgallras till avsalu eller byggnadstimmer, de övriga tillgripas till ved, gärdsel eller andra behov så fort de kan användas därtill.

Orsaken till att allmogen ej synes benägen att varken inskränka avverkningen eller att genom en ändamålsenliga skötsel öka skogens avkastning, torde sökas inte bara i fullkomlig okunnighet om sättet för en bättre skogshushållning utan även i en överallt förspord bedräglig likgiltighet för framtiden och kommande släkters behov. Var och en lever för dagen och tröstar sig med att skogen nog räcker under hans tid.

I de större byalagen och nära till allmänna landsvägen är skogarna så medtagna att huggtimmer alldeles saknas och vedbrand måste hämtas på betydligt avstånd ifrån bygden.

Enligt sockenstämmobeslut bidra alla i församlingen mantalsskrivna personer till fattigvården med 8 skilling för man och 4 sk för kvinna. Dessutom utgår 1 1/2 tunnor korn på varje mantal. Dessa utgifter är i beständigt tilltagande och hotar att bli ganska tryckande. Samma är förhållandet i Överluleå.

I Råneå (och troligen även i Nederluleå) utföres fattigförsörjningen genom att

1) de värnlösa och mest fattiga barnen inackorderas hos välkända hemmansägare för billigaste priser,

2) de äldre utfattiga hålls på rotar där de efter tur åtnjuta uppehälle i varje gård eller därifrån uppbära något betingat kvantum spannmål och penningar,

3) fattiga familjer understödjas med spannmål och pengar, vartill ämbetsmän, handlande, hantverkare och bönder efter extra taxering särskilt bidraga.

I Nederluleå finns en fast skola för barnaundervisningen inrättad vid Kyrkostaden (Gammelstad) där undervisningen besörjes av församlingens klockare. Ännu har denna skola anlitats av högst få och orsaken till detta uppgives vara lärarens oordentlighet. Ambulatoriska skolor, som synes vara lämpligast i denna vidsträckta och glest befolkade ort, har härstädes ej ännu kunnat åstadkommas av brist på lärare.

Sockenbeskrivningarna avslutas med ett avsnitt om kyrkorna. Den innehåller uppgifter om kyrkans ålder och storlek, orgelverk och andra inventarier samt kyrkklockorna och deras inskrifter mm.

Om Nederluleå kyrkas grundläggning saknas tillförlitliga underrättelser men den antas vara byggd i 14:e seklet. Invändigt är kyrkan överlastad med en mängd smaklösa långt framskjutande läktare.

Av bilder, skulpturer och målningar märkes altartavlan som skall vara tillverkad i Italien och ha kostat 2.400 dukater. Vidare finnes en märklig Mariabild av trä om 2 1/4 alns höjd och äkta förgylld. I huvudet finnes en urholkning, varifrån det finns en öppen kommunikation till ögonen som är rörliga på stålsträngar. På bildens baksida har genom draperiet gått trådar som varit fästade vid en plats över urholkningen, och med vilka en våt svamp kunnat sammantryckas så att bilden efter behag kunnat fälla tårar och vända på ögonen. Avsikten med detta sällsamma minne från den katolska tiden synes ha varit att förmå folket till gåvor för att utverka munkarnas förböner om förskoning från de hotande olyckorna och syndastraffen.

Samma ändamål hade troligen en annan bild som stått på en längre vriden stång bakom altartavlan och föreställt en ängel, vars högra arm var rörlig och som i handen hållit ett ris. Ifrån mitten av stången går ett hål ända uppigenom bilden. Genom detta hål har en tråd varit ledd till handen med riset, som kunde sättas i rörelse för att därmed hota folket.