Ur Stadsarkivets årsbok 1999-2000 utgiven av Luleå kommun. Illustrationerna i artikeln finns ej med i detta utdrag.

Luleå stad på 1850-talet

Lantmäteriet hade i mitten av 1850-talet som en av sina uppgifter att sammanställa kartor över socknarna i riket och insamla statistiska uppgifter. I Norrbotten han man slutföra kartläggning och beskrivning av sex socknar innan arbetet organiserades om och överfördes till Rikets ekonomiska kartverk. Det var Luleå stad, Nederluleå, Överluleå, Råneå, Nederkalix, Carl Gustaf, Nedertorneå och Haparanda.

Beskrivningen över Luleå stad upprättades av lantmätarna Carl Gustav Tycho Hollström, Nils Peter Bpdén och Erik Magnus Hortlund, vilka även upprättade beskrivningen över Nederluleå socken.

Här följer ett sammandrag av deras beskrivning av förhållandena i staden i början av 1850-talet. Språket har till viss del moderniserats. Kursiveringar inom parentes är mina förklaringar

BRA LÄGE VID HAVET

Inledningsvis sägs att Luleå är anlagd på en halvö nära Lule älvs utlopp i Bottniska viken. Staden är omgiven av en stor fjärd med djup, säker och god hamn. Läget vid den största floden med den bördigaste och mest befolkade dalsträckningen i orten, är det fördelaktigaste för handeln inom länet, i synnerhet som staden av ålder haft god kommunikation med havet och den omgivande landsbygden.

Genom landets upphöjning bar dock segellederna till havet försämrats. Endast det ena farvattnet, förbi de så kallade Finnklipporna, kan begagnas för mindre, ej över 14 fots djupgående fartyg. Den andra och i flera avseenden bättre farleden genom Tjuvholmssundet kan däremot inte användas för seglation. Vid den senaste riksdagen har ett anslag av 8 000 riksdaler banco beviljats för att muddra upp Tjuvholmsleden och staden har beslutat att arbetet skall påbörjas ofördröjligen. Uppgrävningen av det igengrundade Lulsundet, som påbörjades några år tidigare, har stannat av.

Stadsplanen är högländ, stenbunden och ojämn, samt gatorna till en del mindre reguljära. Alla husen är av trä, en eller två våningar höga.

Staden har sin mark på sex ställen. Förutom själva staden med Mjölkudden-Notviken är det Stadsön, norra delen av Hertsön, Kallaxheden, Gäddviksheden och Småskären.

Ägorna vid staden är i allmänhet svårt stenbundna och består huvudsakligen av sandjord. All den jord som med fördel kan odlas till åker eller äng är redan tagen i anspråk. Den övriga ouppodlade marken består av stenbackar eller torra sandhedar beväxta med små buskar av barrskog.

GOD AVKASTNING FRÅN ÅKERBRUKET

Åkerbruket inom staden bedrivs med nit och omsorg och lämnar i allmänhet god avkastning. Ägolotterna är här mindre än på landsbygden och kan därför erhålla bättre skötsel. Tillgången på gödsel är också rikare. Eftersom den bättre och mindre svårodlande marken för länge sedan har uppodlats så återstår endast svårt stenbunden och mager sandjord för nya odlingsföretag.

Åkern brukas i ensäde på så sätt, att den flera år i rad besås med korn eller till någon mindre del med råg. Den gödslas varje eller vartannat år och läggs i träda vart fjärde eller femte år eller besås med potatis. Om hösten, efter sädens inbärgning, vänds jorden med plog och harvas. Följande vår uppluckras jorden med gräval (ett slags klösharv) en eller flera gånger och den utspridda gödseln myllas ned. Även säden nedmyllas med samma redskap. Vid trädningen plöjs jorden som vanligt om hösten och bearbetas flitigt under följande sommar med gräval eller årder.

Korn är det allmännaste utsädet. Råg odlas till mindre del och upptager omkring 1/12:del av den besådda åkervidden. Även havre odlas ganska litet, men odling av potatis har på senare tid tilltagit och visar sig ganska lönande. Till detta bidrar det på stadens mark inom Nordantillheden anlagda ångbränneriet som gjort att potatis fått en större avsättning och till ett högre pris.

Flera av stadens invånare – särskilt ämbetsmän, ståndspersoner och handlare – har kryddgårdar för odling av åtskilliga köksväxter.

57 HÄSTAR OCH 314 KOR

Ängarna består för det mesta av ängslindor eller uppodlad mark, som ett eller flera år besås med säd och gödslas väl. Därefter igenlägges lindan till gräsväxt och detta kan, allt efter jordens bördighet, for tfara i 10 á 15 års tid, varefter lindan åter uppodlas och gödslas. Till ringa del besås sådana lindor vid igenläggningen med timotej el1er andra fleråriga foderväxter. Vanligtvis överlämnas jorden genom självsåning åt sådana gräs och foderväxter som är vanliga på naturlig hårdvallsäng. (Hårdvallsäng = gräsbärande ängsmark som är torr och fast i motsats till sidvallsäng som består av fuktig, vattensjuk ängsmark)

Avkastningen på fullt växtliga lindor kan beräknas till 200 lispund (1 lispund = ca 8,5 kg) torrt hö per tunnland.

Av naturliga ängar förekommer nästan endast kärrartade sidvallsängar vid sjöstränderna som lämnar ett sämre foder, bestående mest av starrarter. På så dana ängar kan höavkastningen beräknas till högst 40 lispund per tunnland. Dessa ängar kan bara förbättras genom dikning₄ plöjning och gödsling.

Trots att ängsmarken genom odlingar av artificiella ängar lämnar en betydlig avkastning är den icke på långt när tillräcklig för att underhålla den mängd kreatur som finns i staden. Därför måste årligen l 200 till 1 300 vinterskrindor hö köpas in från landet. År 1852 finns det enligt beskrivningen 57 hästar, 6 oxar, 2314 kor, 27 ungboskap, 88 får, 42 getter och 13 svin i staden.

Betesmarken utgörs av skogsmark och sjöstränder vid de ägor som tillhör staden. Där går kreaturen fritt under sommarmånaderna. Men detta bete är svagt och otillräckligt, så att boskapen dessutom under en stor del av sommaren måste understödjas genom stallfordring.

BETANDET ORSAKAR SKOGSBRIST

Skogen är samfälld för staden och består av tall, gran och något lövskog. Den stora avverkningen genom blädning har ruinerat skogen, så att de största träden knappt uppnår en ålder av 30 á 40 år. (Blädning betyder här avverkning av de grövsta och värdefullaste träden) Genom det starka betandet förhindras ungskogens återväxt, eller också blir den kort, vresig och buskartad. På grund härav räcker icke skogen till vedbrand och stängsel, och timmer eller större virke saknas helt.

Bristen på betesmark, som tvingar stadens invånare att utnyttja skogsmarkerna, är ett stort hinder för införandet av bättre skogshushållning. Skogsbristen hotar att snart bli lika fullständig som varaktig.

Vanliga priset för en famn ved om 3 alnars längd, 3 alnars höjd och 1 ¼ alns bredd är för tall och gran 2 riksdaler 3 skilling och för björk 3 riksdaler 36 skilling riksgälds.

SVAG BEFOLKNINGSTILLVÄXT

Folkmängden utgjorde år 1845 1 215 personer, varav 574 män och 641 kvinnor. År 1850 uppgick den till 1 257 personer, varav 573 män och 684 kvinnor. Den årliga ökningen var under denna tid i medeltal 0,68 procent.

Hushållens antal utgör 245 stycken. Bland befolkningen finns 25 handlande, av vilka 12 idkar försäljning av varor i minut och gross och de övriga endast minuthandel. Betjäningen vid handeln utgörs av 16 personer. Det finns 36 hantverksmästare med 22 gesäller, lärlingar och arbetare. 16 personer äger rättighet att idka handel såsom försörjningsmedel, bland dessa är fyra kvinnor. Därutöver finns 14 timmermän och 64 arbetskarlar.

Tjänstefolket, vars antal uppgår till 128, utgörs av ogifta personer i husbondens hus och bröd. Den vanliga årslönen för en dräng uppgår till mellan 50 och 66 riksdaler och för en piga 18 – 25 riksdaler. Priset för ett mansdagsverke med egen kost under den mörka årstiden är 24-32 skilling samt under vår- och sommarmånaderna 36-44 skilling, allt räknat i banco. (Banco = sedlar och mynt utgivna av Rikets ständers bark i motsats till sedlar utgivna av Riksgäldskontoret, ”Riksgälds”. Räknandet i banco upphörde år 1863)

STADSBOR OCH BÖNDER

Handel och hantverk utgör stadens förnämsta huvudnäring och inbringar den väsentliga inkomsten. Flertalet av stadens invånare har dock sin huvudsakliga inkomst av åkerbruk och boskapskötsel, som idkas med omsorg och lämnar en god behållning. Ganska många hämtar sin huvudsakliga näring av fiske i skärgården.

De 36 mästare som har verkstäder tillhör 19 särskilda yrkesgrupper. Bagare, glasmästare, målare, sadelmakare, skräddare, smeder, snickare och urmakare arbetar huvudsakligen för stadens behov. Bokbindare, garvare, guldsmeder, gelbgjutare, hattmakare, kopparslagare, kardmakare, kakelugnsmakare, repslagare, skomakare och svarvare kan däremot påräkna avsättning på landsbygden i omgivande socknar.

I staden finns fyra färgerier med lika många ägare, men med endast tre arbetare utöver husbönderna. Vid och omkring staden finns fem skeppsvarv som tillhör enskilda personer. Endast på Oscars Varv och Josefine Varv finns särskilda och nödiga byggnader för varvens behov. Någon skeppsbyggnad har dock inte ägt rum under de senaste tre åren.

Ett ångbränneri av 1:a klassen med 31 kannors pannrymd, som tillhör ett bolag i staden, anlades under sommaren och hösten 1851 å stadens ägor vid Gäddvikssundet.

Beckbruket på stadens ägor på Kallaxheden tillhör även det ett bolag. Tillverkningen varierar mycket och uppgår till högst 100 tunnor.

Bland binäringar är strömmingsfisket i skärgården den viktigaste. Produkterna härav avsätts mest i staden och de omgivande byarna.

Stadens laxfiske vid Edefors i Överluleå socken, som donerats vid stadens grundläggning av Konung Gustav II Adolf, lämnar en betydlig avkastning, som vissa år uppgår till 100 tunnor lax.

Jakt efter harar och änder idkas endast till förströelse.

HANDEL OCH SJÖFART

Stadens egna fartyg utgör elva stycken, varav sju är däckade och fyra är odäckade. De används dels till sjöfart på inrikes orter och dels till fraktfart på utrikes orten. Inrikes sjöfart är den viktigaste och drivs mest på Stockholm, varifrån de flesta varor kommer. Direkt från utrikes orter införs något spannmål från Finland, salt från Portugal samt viner, spritdrycker och åtskilliga andra varor från Lybeck. Exporten till utrikes orter utgörs av stångjärn, tjära och trävaror, som huvudsakligen avsänds till Danmark, England och Frankrike. Till Stockholm utskeppas inte endast större delen tjära och en betydlig mängd skogprodukter utan även viktualier (matvaror, livsmedel), fisk, skinnvaror, lim och andra produkter från orten.

År 1851 avgick till utrikes orter 53 fartyg om tillsammans 5 549 svåra läster (en svår läst = 2 448 kg). Exporten utgjordes av beck, stångjärn, tjära, sparrar, bjälkar, brädor och plankor, spiror, ved och årämnen.

Till inrikes orter avgick samma år 121 fartyg, varav 43 med barlast, som utskeppade veck, beckolja, torra gäddor, gädda och sik, lax, strömming, tjäder, renhorn, harskinn, kalvskinn, renhudar, renkalvskinn, stångjärn, tackjärn, gjutgods, rökt kött, salt kött, sälspäck, smör, tjära, sparrar, bjälkar, handspakar, spiror, ved, årämnen, brädor, plankor och lim.

Importen från utrikes orter för år 1851, bedriven med 57 fartyg om tillsammans 5 738 sv. läster, utgjordes av arrac, rom, vin, salt, korn, råg, rågmjöl och talg. Från inrikes orter inkom 100 fartyg, varav 15 med barlast, om tillhopa 2 967 sv. läster. Av de förnämsta varuartiklarna nämns brännvin (36 579 kannor = ca 95 800 liter), arrac (1 123 kannor), cognac (761 kannor), rom (3 183 kannor), vin (3 913 kannor), kaffe (195 293 skålpund = ca 83 000 kilo), socken (70 353 skålpund) och sirap (10 638 skålpund). Därtill kom spannmål, vetemjöl, rågmjöl, salt, bomullsgarn, läder, hampa, tobak och snus.

Allt järn och en stor del av brädor och plankor avsändes för Gellivareverkens räkning. En hel de brädor, plankor och andra trävaror kom från Mjösunds sågverk och handlande i Råneå socken. Av importen gick en betydande mängd av varorna till bruk och sågverk.

JORDSKATT OCH AVGIFTER

Stadens förnämsta inkomster består av jordskatt, som erlägges med 16 skilling banco årligen för varje tunnland jord i enskild ägo, totalt 1 251 tunnland. Därtill kommer arrende för källare och gästgiverirörelse, inkomster av laxfisket, tolag (avgift för exporterade och importerade varor) och handelsgenant (avgift som betalades för rättighet att idka handel), mätare-, vräkare-, hamn- och vågpenningar, burskapspenningar, sakören, bro- och packhushyra med mera.

Beloppet av alla dessa inkomster går in i stadens kassa och används till att betala stadens styrelse, utgifter för stadens gemensamma jord och egendom, underhåll av råhagar, rådhuset och inventarier, fängelset, packhus och våghus med vikter och balanser, skolhuset, tornuret, till ved och ljus för rådhuset och drätselkammaren, hållskjuts, fångvården, domböcker med mera. Avlönings- och omkostnadsstaten beräknades 1852 uppgå till 2 400 riksdaler banco årligen.

Genom insyningar och Magistratens tillstånd till intagor å den gemensamma ouppodlade skogsmarken, har största delen av de odlade marken övergått till enskild ägo. Denna mark kan ägas och besittas av vem som helst, även av personer utom staden. Avsöndringarna från den gemensamma utmarken fortgår ännu på samma sätt. Genom arv, skifte, köp och gåvor har denna enskilda jord blivit svårt sönderstyckad, men något skifte av den har aldrig ägt rum. Den gemensamma ängs- och skogsmarken vid Gamla staden utarrenderas för stadens gemensamma räkning och inkomsten ingår i stadens kassa. Utom staden boende personer äger omkring en fjärdedel av den jord som är i enskild ägo.

FOLKSKOLELÄRARE FÅR 300 RIKSDALER

Kostnaden för stadens styrelse uppgår till 1 168 riksdaler banco förutom avkastningen av borgmästarens ämbetsjord, som är drygt fyra tunnland stort. Boupptecknings- och arvskiftesprocenten tillfaller även magistratens ledamöter.

Clerecie-Statens underhåll (avlöning till prästerskap, klockare och kyrkobetjäning) uppgår till 778 riksdaler banco. Lön till pastor utgår efter överenskommelse med 230 riksdaler. Denna summa uttaxeras dels i förhållande till skatt för hus, gårdar och borgerlig rörelse, dels efter innehav av jord. Lön till komminister och kyrkobetjäning uttaxeras av stadens samtliga boende personer efter gällande röst- eller öreslängd. Komminister åtnjuter även boställe, som underhålls genom skatt av borgerlig rörelse, samt hus och tomt i staden.

Fattigförsörjningen koster 635 riksdaler banco. För detta ändamål används den årliga räntan från fyra donationer om tillsammans 1 675 riksdaler banco, resten uttaxeras.

Hållskjutsningen vid stadens gästgiveri bestrids genom entreprenad. Kostnaden därför betalas av stadskassan med 142 riksdaler banco.

Allmänna landsvägen inom stadens område har en längd av 7/12:dels mil och är fördelad efter taxeringsvärdet av hus och jordegendomar. Kostnaden uppgår till 200 riksdaler.

Läkaren erhåller 100 riksdaler i ersättning. Fyra brandvakter får vardera 25 riksdaler. Omkostnader vid folkskolan samt lön åt läraren är 333 riksdaler. Barnmorska kostar 50 riksdaler. Åtskilliga extra utgifter uppgår till 300 riksdaler.

I staden finns apologistskola med rektor och en kollega. Av kronotionden i Luleå socken är 18 tunnor korn anslagna till detta läroverk. För barnaundervisningen finns en fast folkskola, inrättad enligt 1842 års folkskolestadga. Läraren vid denna skola har husrum och 300 riksdaler i årlig lön.

Apotek finns i staden och hälsovården ombesörjes av en provinsialläkare. Koppympningen sköts av därtill utsedda personer.

TORFTIG HISTORIA

De tre lantmätarna förefaller inte ha varit alltför historiskt intresserade. Så här sammanfattar de stadens historia:

”I Historiskt afseende förekommer ingenting annat som kan förtjena att anföras, än att Ryssarna år 1716 plundrat Staden och derwid bortfört några inwånare samt egendom på 40 lass.” (Å andra sidan har det kanske inte hänt så mycket av rikshistoriskt intresse i Luleå stad).

Sockenbeskrivningarna för Luleå stad och övriga socknar finns återgivna i boken ”Sockenkarteverket” som har getts ut av Föreningen Norrbottens lantmäterimuseum och Lantmäterimuseet Luleå.

Författare: Georg Palmgren, född i Boden 1929. Stadsingenjör i Luleå 1966-1984 och därefter distriktslantmätare. Har bl.a. sammanställt ”Beskrifning öfver Luleå” (1983), ”Gatunamn i Luleå” (1991), ”Stadsingenjörer i Luleå” (1992), ”Lantmäteri i Norrbotten” (1996) och ”Sockenkarteverket” (1999).