Liten utredning om äldre mätmetoder mm vid lantmäteriförrättningar

 Tiden fram till omkring år 1900

Kartläggning för laga skiften och andra förrättningar skedde rent grafiskt. Kartan konstruerades genom inmätningar och karteringar direkt på kartpapper som var uppspänt på ett mätbord.

Enligt 1827 års lantmäteriinstruktion skulle lantmätarna själva anskaffa nödiga mätningsinstrument mm. Utrustningen bestod av tavla (mätbord, lantmätartavla) med mässingsstativ och kors, diopterlinjal med tre skalor (1:2000, 1:4000, 1:8000), mätkedjor av järn, 25 alnar långa och med en kvarts eller en halv aln långa länkar, kompass med gradbåge, vattenpass av mässing, handcirklar och ritstift samt avvägningsinstrument och kartransportörer.

Skalan 1:2000 användes vid tomtmätning, 1:4000 vid inägomätning och 1:8000 vid skogsavfattning.

Detaljpunkter mättes in genom syftning med diopterlinjalen. När mätbordet flyttats till nästa stationspunkt syftade man åter in punkterna som på så sätt blev lägesbestämda genom avskärning. Kartdelarna från mätbordsmätningarna klistrades sedan samman till en konceptkarta.

 

Ur serien ”Grälbergabilderna”. Skiftesstadgan § 40 om ägomätning

Gränsmarkeringar

Vid laga skifte bestämde man först gränserna mot angränsande skifteslag. Viktiga rå- och skillnadsmärken skulle vara av sten. S.k. femstenarör bestod av en hjärtsten i mitten och fyra stenar runt om. Alla stenar borde vara mer än en mansbörda tunga för att inte så lätt kunna rubbas. Gränsmärken för ägolotterna skulle enligt 1866 års skiftesstadga rösläggas med tjänliga råstenar i ändan av varje linje och i alla krökningar. Mellan dem sattes mindre stenar eller stadiga träpålar (s.k. visare). I inrösningsjorden sattes dessa stenar (eller pålar) på varje tvåhundrade fot (ca 60 meter) och i avrösningsjorden (skogsskiftena) på varje 600 hundrade fot (ca 178 meter). Gränserna skulle varaktigt markeras först när ett skifte var fastställt. Detta gör att man på skifteskartorna i många fall saknar uppgift om gränsmarkeringar. Man är i stället hänvisad till att söka rätt på märkena i terrängen.

Gränsröse mellan Brändön, Persön och Rutvik

 

Ur serien ”Grälbergabilderna”. Rörläggning av gränser enl § 104 i skiftesstadgan

 

Nya mätinstrument mm

 

År 1875 konstruerade Axel Ljungström en s.k. distanstub med vilken man kunde avläsa avstånd mot en graderad stång (avvägningsstång). Dessa instrument användes långt in på 1900-talet för inmätning av detaljpunkter vid kartläggningsarbeten.
Användningen av lantmätarkedjor förbjöds år 1909. I stället skulle man använda mätband av stål, 20, 25, 50 eller 100 meter långa.

 

Lagstiftning

 

På 1800-talet tillämpades för det mesta 1827 års lag om laga skifte och 1866 års skiftesstadga.

Dessutom fanns 1881 års förordning om hemmansklyvning och jordavsöndring samt 1896 års lag om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring. Skillnadslinjer och gränspunkter skulle utmärkas på samma sätt som angetts i 1866 års skiftesstadga. För en del äldre jordavsöndringar saknas ibland både karta och gränsmärken. Först år 1917 föreskrevs att vid avsöndring skulle karta upprättas av lantmätare eller annan i ägomätning kunnig person.

I städerna tillämpades 1917 års lag om fastighetsbildning i stad. Fastighetsbildning skedde nu genom tomtmätning och avstyckning. Fastigheterna registrerades som tomter och stadsägor.

För övriga delar av landet infördes 1926 års jorddelningslag. Avsöndring och ägostyckning ersattes med avstyckning. Denna lag gällde sedan fram till dess den ersattes av 1972 års fastighetsbildningslag

 

1920 års mätningsförordning och 1921 års verkställighetsföreskrifter

Med 1900-talets ingång började en ny tid för svenska lantmäteritekniken, men det saknades bestämmelser om hur nya tekniken skulle användas

År 1913 framlades ett förlag till mätningsförordning som skulle ersätta de tekniska bestämmelserna i 1865 års instruktion. Numerisk mätning på grundval av triangel- och polygonmätning skulle vara obligatorisk för städer och stadsliknande samhällen och områden på landsbygden med högt jordvärde mm. Det skulle göras varaktiga markeringar för fixpunkter och gränspunkter.

Grafisk mätning skulle företrädesvis användas vid mätning för delning av jord på landet.

Förslaget blev inte antaget, men senare kom så 1920 års mätningsförordning och 1921 års verkställighetsföreskrifter (i tre delar)

Planmätning uppdelades i finmätning och vanlig mätning (= fd numerisk och grafisk mätning).

 

Triangel och polygonmätning skulle ske med numerisk mätning. Längdmått skulle vid finmätning mätas med två decimaler av metern och vid vanlig mätning med en decimal av metern.

Vid vanlig mätning skulle stomnät mätas genom polygonmätning eller stomlinjemätning. Stödpunkter förses med varaktig markering, borrhål i berg eller i jordfasta stenar eller med järnrör.

Gränspunkter skulle säkerställas. Ägogränser fick ej utmärkas med andra märken än råsten, rör eller stång av järn, glaserat rör, borrhål med dubb eller träpåle. Råsten skulle vara försedd med (inhugget eller ingjutet) kvadratiskt märke. Utliggare skulle sättas högst 25 meter från ändpunkt.

Vid numerisk mätning skulle alla längder och vinklar antecknas i siffror. Grafisk mätning innebar att längder och vinklar direkt återgavs på kartan.

Gränspunkter skulle alltid inmätas med mätband, övriga detaljer med distanstub.

Kontrollband om 20 meters längd skulle finnas tillgängligt.

 

1900-talets mätmetoder mm

Användning av vinkelmätningsinstrument (teodoliter, takymetrar mm) blev vanligare under 1920-30-talen. (WILD T2 kom omkring år 1922).

Kartläggning (finmätning) inom större orter mm skedde genom triangelmätning – plygonmätning – detaljmätning. Koordinatbestämning av gränspunkter skedde genom inmätningar från stationspunkterna.

För skiftesverksamheten på landsbygden användes länge kartläggning med hjälp av stomlinjemätningar.

Över mätområdet lade man ut en eller flera stomlinjer. Gränspunkter mm mättes in med perpendiklar från baslinjen. Detta utfördes ofta med vinkelprisma. Det var fortfarande grafisk kartläggning av detaljer med hjälp av mätbord och distanstub.

Genom att i dag mäta in punkter i baslinjerna (stomlinjerna) kan man med hjälp av måttuppgifterna i efterhand beräkna koordinater för gränspunkter.

Exempel på stomlinjemätning

 

Avstyckningar

 

Vid avstyckning av tomtplatser för bebyggelse inom områden där det inte fanns stomnät kunde man använda flera metoder. Området stakades först ut på marken och markerades. Sedan skedde inmätning, främst för att kunna bestämma områdes areal.

 

Inmätning med teodolit

Instrumentet ställdes upp på en av gränspunkterna. Därefter mättes vinklar och avstånd till övriga punkter. Dessutom mättes alla sidlängder för kontroll att dessa stämde med de längder om man fick ut av gränspunkternas koordinater.

 

Baslinjemätning – stomlinjemätning

En baslinje lades ut mellan två av gränspunkterna. Övriga punkter mättes in med hjälp av vinkelprisma och som perpendiklar från baslinjen. Baslinjen kunde även läggas ut genom punkter utanför tomten. Se nedan

”Kuvert- eller Brevmetoden ?” (Jag minns inte riktigt vad den kallades)

 

 

Alla sidlängder och diagonaler mättes med band. Med hjälp av en formel (Herons formel) kunde man lätt räkna ut tomtplatsens areal. Några koordinater behövde inte beräknas.

 

 

Måttsystem

 

1665-1739 1 aln (=0,593802 m) = 2 fot 1 fot (=0,2969 m) = 2 kvarter             = 12 tum 1 kvarter (=148,45 mm) 1 tum (=24,742 mm) = ”verktum” = 16 linjer 1 verklinje (=2,061 mm) = 1/12 tum 1 famn /1,781 m) = 3 alnar

1739-1855 1 fot (=0,2969 m) = 10 decimaltum = 100 linjer = 1000 gran = 10000 skrupler 1 stång (=2,969 m) = 10 fot

1856- 1888 1 aln (=0,5938 m) = 2 fot 1 fot (=0,2969 m) = 10 tum (decimaltum) = 100 linjer (= 12 gamla verktum) 1 tum (=29,690 mm) = 10 linjer = 100 gran = 1000 scrupler 1 stång (=2,969 m) = 10 fot = 100 tum (=5 gamla alnar) 1 rev (=29,69 m) = 10 stänger = 100 fot (= 50 gamla alnar)

Från 1889 = nuvarande metersystem

Markeringstyper

 dg (=dubb i betonggjutning), db (=dubb i berg), ds (=dubb i sten), dm (=dubb i mur), rg (=järnrör i betonggjutning), rb (=järnrör i berg), rm (järnrör förankrat i mark), hb (=borrhål i berg), hs (=borrhål i sten), jk (=järnkonsol), ms (=mässingsskruv), fr (=femstenarör), rn (=råsten), gr (=glaserat rör), js (=järnstång), tp (=träpåle), mp (=målpunkt)

Ovanstående lilla utredning har författats till hjälp för en utredning om inmätning av äldre gränsmärken som stöd för registerkartan

Luleå i november 2006

Georg Palmgren