”Sockenkarteverket i Norrbotten” av Georg Palmgren.
Ur LANTMÄTERITIDSKRIFTEN nr 1:2000
Sockenkarteverket
Enligt 1827 års instruktion för lantmäteriet hade överingenjören vid generallantmäterikontoret bl.a. som uppgift att söka fullkomna rikets geografiska kartverk genom att sammandra läns- och sockenkartor. Som ett led i detta arbete fick överingenjören genom Kungl. Brev den 4 maj 1827 uppdrag att upprätta lämpliga formulär till sockenkartor och därtill hörande beskrivningar. Det dröjde dock ända till år 1845 innan Kungl. Maj:t kunde fastställa anvisningar för hur sockenkartor och beskrivningar skulle upprättas.
Ändamålet med sockenkartor och beskrivningar angavs vara ”att vinna i möjligaste måtto fullständiga och pålitliga upplysningar om landets beskaffenhet och tillstånd i alla delar, så i geografiskt, som statistiskt och ekonomiskt avseende.”
För mindre socknar kunde lantmätare få uppdrag att upprätta kartor och beskrivningar över två socknar. År 1847 tillkom möjligheten för överdirektören att inom de norra och västra delarna av landet med stora socknar låta två eller flera lantmätare dela på arbetet med en socken. Till en del utfördes arbetet av särskilt anställda s.k. rekognosörer.
Att upprätta en sockenkarta med beskrivning var länge ett villkor för befordran till kommissionslantmätare. De vice kommissionslantmätare, avvittringslantmätare och lantmäteriauskultanter som ville fullgöra detta villkor och erhålla anvisning på sockenkartearbete, kunde göra skriftlig anmälan till Överdirektörsämbetet med uppgift om den eller de socknar som de ville upprätta sockenkarta över.
Lantmätarbanan började på denna tid med att en lantmäterielev efter examen anställdes som auskultant och förordnades som medhjälpare hos någon lantmätare. Efter att ha arbetat i minst tre år kunde auskultanten förordnas till vice kommissionslantmätare. Vice kommissionslantmätare kunde erhålla förordnande att verkställa alla typer av förrättningar, men det var endast kommissionslantmätarna som fick anlita medhjälpare.
Efter ytterligare två år kunde vice kommissionslantmätaren erhålla kunglig fullmakt som kommissionslantmätare (oftast utan lön). Det fordrades dessutom att han hade upprättat en godkänd sockenkarta med beskrivning. Eftersom det endast fanns 200 ordinarie tjänster som kommissionslantmätare i riket kunde det dröja många år innan han kunde räkna med att få en tjänst med fast lön från staten.
För en vice kommissionslantmätare var arbetet med sockenkartorna i de flesta fall oavlönat. Han var för sin uppehälle beroende av den inkomst som han kunde erhålla som medarbetare hos en kommissionslantmätare. Särskilt arvode kunde dock utbetalas om lantmätaren lagt ned synnerlig möda och omsorg för att upprätta sockenkarta och beskrivning eller om han hade utfört något betydligare mätningsarbete för att göra kartan fullständig och pålitlig. Arvodet kunde tas från Generallantmäterikontorets bötesmedel eller från det årliga anslaget för sockenkartors upprättande. I mitten av 1850-talet användes större delen av det till 4000 riksdaler uppgående anslaget till gratifikationer åt de vice kommissionslantmätare som upprättat sockenkartor för sin befordran till kommissionslantmätare. I medeltal hade gratifikationerna under en treårsperiod uppgått till ca 157 riksdaler.
Resultatet av arbetet med sockenkartorna blev inte det förväntade. Orsaken var bl.a. att det ställde stora krav på lantmätarna och att det för många skulle utföras utan ersättning. Vice kommissionslantmätare stannade hellre kvar i sin tjänst än att lägga ned ett tidsödande arbete för att kunna befordras till en tjänst utan lön. I andra fall utfördes arbetet så hastigt som möjligt för att kunna vinna en snabb befordran.
Redan år 1850 hade lantmäteriets chef Ludvig B. Falkman gjort gällande att sockenkarteverkets organisation var felaktig. Arbetet utfördes inte heller av den bäst lämpade personalen, och med detta syftade han bl.a. på att arbetet utfördes som villkor för befordran till kommissionslantmätare.
Falkman ansåg att lantmäteriets arbete med sockenkartor borde upphöra och att det i stället skulle överföras till topografiska kåren. Förslaget väckte stort missnöje bland lantmätarna som såg sina arbetstillfällen minskas. Skiften enligt 1827 års lag om laga skifte hade redan genomförts i större delen av södra och mellersta Sverige. I de norra länen däremot hade skiftesverksamheten ännu inte kommit igång i större skala och man hade även full sysselsättning med avvittringen.
Genom Kungl. brev den 15 april 1859 upphävdes kommissionslantmätarnas skyldighet att upprätta sockenkarta och beslutades att sockenkarteverket skulle ersättas av ett ekonomiskt kartverk. Lantmätarna kunde härefter helhjärtat ägna sig åt verksamheten med skiften och avvittring.
År 1859 inrättades Rikets ekonomiska kartverk. Ledningen av det nya verket uppdrogs åt ingenjören vid generallantmäterikontoret, E G Liunggren. År 1869 ställdes kartverket åter under lantmäteristyrelsens ledning fram till år 1873, då det överfördes till den topografiska kåren.
Vid sidan av detta fick Norrbotten ett eget Norrbottens ekonomiska kartverk med säte i Luleå och under landshövding Per Henrik Widmarks ledning. Verksamheten i Norrbotten pågick sedan till år 1901.
Sockenbeskrivningarna i Norrbotten
I Norrbotten färdigställdes under åren 1849-1856 sockenkartor över sex socknar och två städer. För de stora socknarna Nederluleå (inkl Luleå stad), Överluleå, Råneå och Nederkalix utnyttjades möjligheten att flera lantmätare kunde dela på ett område. Kartläggningen av de övriga två socknarna, Carl Gustaf och Nedertorneå (inkl Haparanda stad) var däremot enmansarbeten som utfördes av äldre kommissionslantmätare. I Nederluleå, Råneå och Nederkalix är det troligen kommissionslantmätaren som tillsammans med sina två medhjälpare (vice kommissionslantmätare) upprättat kartorna och beskrivningarna.
Under dessa år var sammanlagt 14 av de ca 20 lantmätare som år 1850 fanns i Norrbottens län engagerade i sockenkartearbetet. Av dessa var fem redan utnämnda kommissionslantmätare och nio vice kommissionslantmätare som ganska snart därefter erhöll sin befordran till kommissionslantmätare.
Lantmätarna lade ned stort arbete på att göra sockenbeskrivningarna så utförliga som möjligt. Vad som skulle vara med i själva beskrivningen fanns reglerat i 1845 års anvisningar. Lantmätarna hade dock stora möjligheter att föra fram vad som var utmärkande för socknen när det gällde seder och bruk mm. Detta gör att man får en bra bild av dåtidens uppfattning om förhållandena i de olika socknarna. Här återges några exempel.
Socknens allmänna beskaffenhet
Varje författare försöker gärna att framställa ”sin” socken så fördelaktigt som möjligt och beskriver de vackra vyer som man får från vissa ställen. I Nederluleåbeskrivningen får vi veta att från flera höjder vid socknens huvuddalar överraskas åskådaren av en angenäm utsikt över många stora och i allmänhet väl bebyggda byar med odlade fält, som med den i fjärran över allt begränsade synkretsen av skogsbekrönta berg och kullar erbjuder ögat en vacker, till och med storartad anblick. Men de milslånga ofruktbara skogsmarker, som åtskilja dessa bygder, återföra snart tanken till ett landskap i närheten av Polarcirkeln, där både land och sjö, mer än halva året ligga insvepta i sin vinterbädd under det kölden ej sällan går till 40 grader. Naturen i dessa nordliga trakter bär i allmänhet en prägel av kraft och ihärdighet, av ett oändligt dystert och högtidligt allvar, egenskaper, som även blivit karaktärsdrag hos den befolkning, som under oupphörlig strid måste bekämpa och övervinna denna hårda natur.
Om klimatet eller ”luftsträck” som det även kallas, sägs i Överluleå att luftstrecket på denna polhöjd måste vara hårt och kallt, det kan man lätt föreställa sig, men då socknen äger en ansenlig längd, och den nordligaste delen därav en så betydlig höjd över havet, måste klimatet ock vara mycket olika. Här är den korta sommaren ofta kvävande het. Mygg och yrfä gör den ganska besvärlig och för främlingen odräglig, varför ock vintern av många är mer efterlängtad än sommaren. Då jorden sover i sin vintersömn är här fullt av liv och rörelse. De många isbryggorna förkorta avstånden för den resande och underlätta kommunikationerna. Endast under vintern finns här banande vägar som vimla av folk och transporter. Det praktfullaste norrsken upplyser natten, de av rimfrost överströdda träden, belysta av solens eller månens sken, synas såsom fullsatta med diamanter. Allt detta gör vintern härlig, sinnet lätt och glatt, fullt av mod och levnadslust.
Invånare
Om befolkningen i Nederluleå socken sägs att den anses allmänt för den äldsta i länet Den nuvarande folkstammen vid övre delen av Bottniska viken utgörs av dels norrmän, vilka laxfisket lockat över fjällen till älvarnas utlopp, dels uppflyttade svenskar, vilka sedan drivit lapparna, landets förra inbyggare, ifrån kusten längre och längre upp emot fjällen.
Lika som hos norrlänningen i allmänhet utgör vördnad för överhet och lagar, enkelhet i levnadssätt och seder, gästfrihet, arbetsamhet, sparsamhet och omtanke framstående drag hos denna sockens allmoge. Allvarsamt och långmodigt till lynnet hyser folket förkärlek för fädrens vanor och bruk och kan icke utan svårighet anta nyare tiders förbättringar i många avseenden. Till skuggsidorna i allmogen karaktär hör en tilltagande håg för tvister och rättegångar samt ett inrotat misstroende emot ståndspersoner och ämbetsmän, vilket dock allt mer börja vika för ett humant behandlingssätt ifrån de senares sida.
Även i Nederkalix består befolkningen nästan uteslutande av svenskar. Till seder är folket i allmänhet ofördärvat, likvist har den ökade konsumtionen av rusgivande drycker de senare åren i förening med den stegrade lyxen i någon mån demoraliserat densamma. Orsaken härtill torde i det närmaste kunna förklaras därav, att arbetarna, som är vana vid vällevnad, de senare åren varit i tillfälle att bereda sig goda penninginkomster för sina vid marknaden försålda skogseffekter, vilka sedermera olyckligtvis blivit använda till överflödets bedrivande.
I Carl Gustaf är, med undantag av några få ståndspersoner, innevånarna finnar, som utom en och annan inte kan tala eller förstå svenska språket. Folket är i allmänhet redbart och ordhålligt samt fast och ihärdigt i sina föresatser, men till lynnet något häftigt och egensinnigt. En oförrätt eller en välgärning glömmes icke snart. I sitt väsende är finnarna allvarsamma och visa inte någon tillgjord yttre artighet, varför de också vid besök hos varandra sällan yttra något hälsningsord, utan inträda helt tyst med betäckt huvud och självmant sätta sig på en bänk eller stol. Som bönderna inte kunna läsa svenska böcker eller skrifter, och översättningar därav på finska språket saknas, så är det naturligt, att de i allmänhet är mer okunniga än de svenska bönderna i länet, men genom deras livliga uppmärksamhet och trägna förfrågningar har de gjort sig underrättade om flera saker än man kan förmoda.
Levnadsförhållanden och plägseder mm
I Råneå är seden att begrava lik på lördag är ännu vanlig. Likaledes är brukligt att nästan endast ungdom bevistar kyrkan viss högtidsdagar och äldre personer åter andra, varav namnen ung- och ålderdomshelg uppkommit.
Allmogens dialekt i denna (Råneå) och övriga svenska socknar i länet anses likna gamla götiskan. Dess uttal, som är svårt att stava, är i denna socken ungefär följande: Hvoni sko do gá: vart skall du gå, Hvo se do: vad säger du, Huri há do föri uti äjrä när do ant häjr: hur har du farit i örat när du inte hör.
I Överluleå hålls stora gästabud, synnerligast vid lysningar, vigsel samt t.o.m. vid husförhör. Festerna vid de förstnämnda tillfällena kallas här gratulationer och vara vanligtvis från söndagseftermiddagen till måndagskvällen utan att natten gör något avbrott på nöjet. Bröllopen räcker, med föga uppehåll, i 3 à 4 dygn. Kostnaderna för dessa stora kalas ersättes dock till någon del av gästerna. Under vintern, nöjenas och sällskapslivets karneval, anställs ofta danssnöjen, varvid danserna är desamma som i städerna, ehuru kanske mera uthållande och livliga. I varje by finns en eller tvenne fiolspelare och här och där någon som blåser klarinett.
I Carl Gustavs socken består födan uteslutande av tjock surmjölk eller så kallad prima, en stelnad mjölk, varifrån all grädde blivit avtagen, samt av ett tjockt och mjukt ojäst kornbröd, som bakas var eller varannan dag. Endast dessa födoämnen, jämte någon hårdsaltad fisk, merendels strömming, förtäres alla måltider om dagen, utom helgdagsmorgonen, då de äter avskummad filmjölk i bunkar. Sötmjölk äts aldrig och få gånger om året kokmat, som då består av potatis eller gröt, som begagnas till någon frukost. Deras matservis är också ganska enkel, bestående av en mjökbunke, som sätts mitt på bordet, samt en stäva eller ett träkärl av en kannas rymd, med kort skaft, vilket kärl fylls med mjölk efter behov och cirkulerar kring matlaget, då var ock en i sin tur dricker en munsfyllnad därav, och tuggar det tjocka brödet. Denna tarvliga föda är närande och inte så osmaklig som man kanske föreställer sig, och den kan inte heller anses dålig, då finnarna föredraga den framför svenska allmogens vanliga maträtter, som likväl är mer kostsamma. Genom detta kloka sätt att livnära sig, utan att tjänarna finner sig obelåtna med det, som hos svenska allmogen stundom förspörjes, besparas mest all grädde av mjölken, varigenom 3 à 5 lispund smör efter varje ko årligen erhålles till försäljning, då bönderna i de svenska socknarna däremot, med få undantag, inte kan producera något smör utöver husbehovet.
Vidare utnyttjar finska allmogen ett eget sätt att vidmakthålla och befrämja sin hälsa, bestående däri att alla personer i hushållet varje lördagsafton och ibland oftare, taga sig ett svettbad i ett särskilt uppfört och för tillfället starkt uppvärmt hus, sauna kallat, där alla, ehuru av olika kön, på en gång avkläda sig och medels piskande med var sin kvast, under sittande på en lave under taket, påskynda stark svettning, som inträffar inom några minuter, varefter de avtvätta sig svetten, och stundom, ehuru under stark vinterköld, oklädda återvandra till sina boningsrum utan att förkyla sig. Man skulle tro, att någon osedlighet eller fräck oblygsamhet vore förenad med en sådan badning, men förhållandet är helt annorlunda. Badningstillfället anses heligt, så att endast ett skämtade i tvetydig mening skulle väcka avsky, varför också allt tillgår med noggrann anständighet.
Gamla plägseden att hålla stora och kostsamma bröllop fortfar ännu hos bönderna. Ett sådant räcker ofta 3 à 4 dygn, men en skälig kostnadsersättning erhålls genom gästernas skänker till brudparet, vilka skänker egentligen utgör oundvikliga betalningar, som uppbärs av ett särskilt ombud och bestiga sig till 7 à 8 riksdaler riksgälds och därutöver för varje person. Detta ombud tillkännager för alla gästerna hur mycket var och en erlägger, varvid den som lämnat mindre än vanligt alltid erhåller en och annan tillrättavisning, men denna olämpliga och oskickliga plägsed, som förr även varit sedvanlig hos svenska allmogen, torde inte komma att länge fortfara. Utom dessa bröllop är dansnöjen och andra lustbarheter högt sällsynta.
Brännvin och kaffe
I Nederluleå och Råneå sägs folket leva sitt vardagsliv nyktert och ordentligt. Visserligen får man vid större folksamlingar i Kyrkostaden eller vid marknader, stadsresor och andra tillfälle se en och annan överlastad av brännvin, liksom att det i byarna kan påträffas sådana som endast söka efter tillfällen och utvägar att förskaffa sig rusgivande drycker, men dessa är ej många, och ibland den större mängden i övrigt brukas aldrig brännvin till daglig förtäring, och finnes till och med ganska sällan i de flesta hus, så att, sedan husbehovsbränningen inom socknen nästan allmänt upphört, och kaffedrickningen blivit en allmän begärlig njutning, brännvinssupandet något avtagit.
Däremot har förbrukningen av kaffe under den senare tiden tilltagit med en förvånande hastighet. Ifrån det kaffet för 20 år sedan ansågs som en raritet, som endast vankades vid högtidliga tillfällen, har numera denna dryck blivit så allmän, att kaffepannan utgör ett nödvändigt husgeråd över allt. Intet hus, ingen koja finns där ej kaffe dagligen förtäres, och mången, isynnerhet ibland kvinnfolken, försakar allt annat, till och med det nödvändigaste, hellre än denna älsklingsdryck.
I Överluleå förtäres kaffe till överflöd, vin och rom vid alla samkväm Även i vardagslag drickes kaffe 4 à 5 gånger om dagen, av manfolket ganska ofta med tillsats av rom. Brännvin nyttjas mindre och kommer troligen snart ur bruk, alldenstund rom nu erhålles för samma pris. Sällan eller aldrig ser man någon snusa, men däremot tugga män och ynglingar tämligen allmänt snus och rulltobak samt röka tobaksblader och sämre kardus.
Hälsotillståndet
I Carl Gustav finns inte så kallade hälsokällor, medan erfarenheten visat, att allt friskt och rent vatten är hälsosamt, utan att vara blandat med främmande ämnen. Ehuru de våta och vidsträckta myrorna förorsaka kyla och fuktighet i luften, är dock klimatet någorlunda hälsosamt, och är troligt att sundheten kommer att förbättras i den mån kärr och myrar uttorka eller utdikas.
Man har utrönt att föga någon finne plågas av gikt och reumatism, vilket utan tvivel är till följd av bastubadningen, helst som ganska få bland svenska allmogen i norra orterna är fria från samma sjukdomar.
Klädedräkten
Klädedräkten utgör i Nederluleå mycket en efterhärming av de bättre klassernas. Ibland männen bär de gifta rockar och de yngre jackor. Båda delarna, ävensom benkläderna vanligen av hemvävt vadmal med grå eller mörkblå färg, men någon gång av kläde, vars allmännare införande ifrån grannsocknen Piteå snart torde vara att emotse. Större lyx råder ibland kvinnfolken. vilkas högtidsdräkter mest utgörs av köpta fabrikstyger och annan grannlåt. Vardagskläderna för båda könen, ävensom linne, tillverka kvinnfolken av bomull, bomullsgarn, ull och lin.
Om Överluleå berättas att här, såväl som i andra socknar i länet, kan den forna tarvligheten i levnadssätt och klädedräkt ej numera igenkännas, utan har överflöd och lyx på senaste åren betydligt tilltagit. Kläderna bestå oftare av köpta än av hemmatillverkade tyger. Den gifte mannen nyttjar oftast rock, den ogifte jacka. Kvinnorna, då de är vid kyrka, på bröllop på marknader mm, nyttjar 2 à 3 större eller mindre sidendukar, klänning och kappa av kamlott eller så kallad saxoni, den förra är t.o.m. någon gång av siden. Plaggen tillskäras efter i orten kända nyaste moder.
Klädedräkten i Nedertorneå är i likhet med svenskarnas, nämligen för mankön, helgdagsdräkten av vadmal, dels grått och dels färgat blått, samt vid högtidligare tillfällen av kläde, merendels blått till färgen. Äldre personer nyttja merendels rockar eller syrtuter och de yngre och ogifta tröjor. Såsom överplagg begagnas kapprockar eller tulubbar. Till vardagskläder användes dels utslitna söndagsplagg och dels grövre vadmal.
Kvinnfolken bruka vardagskläder av hemvävnad, men helgdagskläder av silke, bombasin, saxeny, cattun och bomullstyger mm, allt efter (föräldrars och målsmäns mer eller mindre) förmögenhet. Till överplagg begagna kvinnfolken kappa av kläde eller vadmal och ofta en tulubb med bomullstyg till överdrag som igenbindes med en svart silkesduk omkring livet.
Tjänstehjonens lönevillkor
Den vanliga årslönen för en dräng är omkring omkring 40-50 riksdaler banco och för en piga omkr. 16-24 riksdaler banco. Dessutom bestås så kallade slitkläder eller åtskilliga vardagsklädespersedlar.
I Carl Gustav och Nedertorneå består slitkläder för drängen av 2 skjortor, 2 par kängskostövlar, 2 par sockar, ett par vantar, en halsduk, en mössa och ett par skinnhandskar. Pigan erhåller 10 alnar lärft, 3 skålpund ull, en halsduk, ett förkläde av bommullstyg, 2 par skoämnen och en sämre mössa av cattun.
På en ladugårdspiga som väl sköter boskapen sättes stort värde, varför en sådan alltid åtnjuter större lön än de andra pigorna, vilket naturligtvis bidrager till en rikare avkastning av kreaturen.
Boningssätt
I Nederluleå och Råneå är boningshusen, som i allmänhet bär vittne om snygghet och renlighet, välbyggda, ljusa och rymliga. Mannbyggningen med en våning är merendels indelad i kök jämte 2 à 3 kamrar och en större sal, som endast begagnas vid bröllop, begravningar, läsförhör och dylika tillfällen, men däremellan utgör förvaringsrum för helgdags- och bättre sängkläder, samt annat husgeråd. Alla rum är försedda med eldstäder, som i kamrarna ofta utgörs av kakelugnar, varjämte väggarna i de senare vanligen är målade med vattenfärg eller beklädda med tapeter. Köket, såsom hela familjens arbets- och sängrum under vintern, är stort och rymligt, försett med en stor spisel i ena hörnet. varifrån en flammande brasa under de mörka årstiden både morgon och afton upplyser och värmer rummet. Dessutom finns en flygelbyggnad eller bagarstuga, ett fähus med foderlada, ett stall, ett redskapshus, ett vedhus, ett häbbare och en kornlada eller lång tröskloge där säden med häst och vagn urtröskas. Och har varje bonde dessutom i kyrkostaden en liten stuga till härbärge under vistandet därstädes.
I vinterboningen är fönstren stora, oftast mer än tillräckligt många och rummen följaktligen mycket ljusa. Dessa är ej sällan tapetserade och försedda med rätt snygga möbler, i vilkas anordning det dock röjes föga smak.
Om Carl Gustav sägs att finnarnas åbyggnader är mer enkla, i synnerhet vad inredningen angår. Mannbyggnaden består vanligen av en förstuga, ett så kallat pörte med en stor mur, utan spis och försedd med en bakugn, en mjölkkammar, en sommarstuga samt på några ställen en eller två kamrar. En eller två flygelbyggnader finns även, den ena till visthus eller förrådsrum och den andra till boningsrum under sommaren, utan eldstad. Tapetserade rum är sällsynta. Ladugårdshusen är nära lika dem som svenska allmogen nyttjar, men inga trösklador begagnas utan grödan från åkern sätts upp i hässjor till torkning och sedan utsträckas i rior. Husgerådssaker eller möbler är särdeles få och enkla.
Hos få bönder finns någon byrå eller soffa, utan de flesta äger endast ett sämre skåp, ett eller två simpla bord och några stolar. Ävenså finns sällan mer än en säng och bättre sängkläder, som en ståndsperson kunde begagna, är ännu mer sällsporta. Likaledes är det få som äger någon silversked eller annat silver, utan en och annan tesked. Deras pörtrum hålls mycket varma och fordra helt obetydligt bränsle, så att de för skogsbesparing vore att rekommendera hos svenska allmogen.
Finnarnas sätt att vila över natten är ock eget. På några ställen intaga väl man och hustru en vanlig säng, men ofta ligga såväl dessa som barnen och tjänstefolket på pörtgolvet, där nödigt antal bäddar varje afton inrättas nära varandra, bestående av halm, skinntäcken och fällar, med tresidiga träpallar till huvudgärde, på vilka huvudkuddar läggs. Gamla personer och tiggare bruka stundom sova på pörtugnen, vilket anses varmt och behagligt. Som ej någon spis finns i pörtmuren så begagnas inte eldbrasor, vilka under den långa och mörka vintertiden skulle ge ett angenämt ljus, utan i deras ställe brännes torra stickor eller pärtor, en i sänder, varav ett någorlunda bärgligt ljus erhålles, dock användes ibland vanliga talgljus såsom en högtidlighet.
Åkerbruk och boskapsskötsel
När det gäller åkerbruk och boskapskötsel blir lantmätarna ofta rent undervisande. Laga skiften har vid denna tid ännu ej genomförts i så många byar
Nyodlingar, som i synnerhet tilltagit i de byar där laga skifte är verkställda, har mest ägt rum på gärdesbackar samt högländare ängar, skogs- och betesmarker. Såväl inrotade vanor och fördomar, som bristande tillgångar och framför allt okunnighet om rätta sättet att utdika och odla ej mindre den låglänta och vattendränkta marken i dälderna, där ofta den bördigaste jorden förekommer, än även de på flera ställen förekommande kärr och mossar som har tillräckligt avfall och god botten, är förnämsta orsakerna till att stora sträckor av dylik mark i stället för att prydas av vackra grödor, icke allenast ligga fullkomligt onyttiga, utan även genom den köld och fuktighet de innehålla, föranleda till nattfroster som ofta i grund förstöra skörden på angränsande sädesfält. Så snart laga skifte hinner övergå byarna och göra jordägaren mindre beroende av grannarna vid sina odlingsföretag, samt i den mån biförtjänsterna vid skogsförsäljningen tvingar honom att genom annat arbete söka sin utkomst, bör man även hoppas att kännedomen om ett rationellare åkerbrukssätt varder allmännare spridd, isynnerhet som nu tillfälle yppat sig att genom anlitande av agronomer tillägna sig fördelarna av de viktiga förbättringar som vetenskapen i nyare tider tillskyndat åkerbruket, och varom allmogen i denna avlägsna landsort är fullkomligt okunnigt.
Åkerjordens brukningssätt är i regel i ensäde. Ett sådant brukningssätt av åkern kan icke bära sig annorlunda än med en förhållande till åkervidden jämförelsevis rik gödseltillgång. Bristerna däruti har nyare tiders vetenskap och erfarenhet fullkomligt ådagalagt. Då jorden fortfarande tvingas bära halmsäd år efter annat, går jordbrukaren miste om en stor del av de näringskrafter som med samma åtgång av gödsel, men en förändrad och naturligare växtföljd, kunde komma flera slags foderväxter tillgodo, varigenom ladugården och med detsamma gödseltillgången för underhållande av en större öppen åkervidd, skulle förökas. Ett huvudsakligt fel vid åkerskötseln inom denna socken är försummad eller felaktig dikning, varav följer att nästan endast högre belägna, och följaktligen oftast magrare ställen kunna till ständig åker begagnas.
Om ängarna sägs att oaktat den allmänna klagan, att de naturliga ängarnas avkastning årligen förminska, fortfar inte desto mindre deras vanvårdnad och styvmoderliga behandling. Ingenting görs för att befria dem från den överallt inrotade mossan som förkväver alla andra växter, eller genom en ändamålsenlig bevattning öka växtligheten. Inte nog med att ängen hela tiden efter höbärgningen upplåts till bete för kreaturen, varigenom bladskotten för följande års gröda förstörs och gräsrötterna på sanka ställen söndertrampas, utan även om våren vallas boskapen där ofta långt in på sommaren, till oersättlig skada för den nya gräsbrodden.
Inom Carl Gustav socken är det i synnerhet boskapsskötseln som lämnar allmogen den största inkomsten. Vad den bättre boskapsskötseln angår, så består den huvudsakligen däri att dessa kreatur noggrant omhuldas, tilldelas mat ofta och måttligt samt erhålla så kallat sörpe till mat och dryck, som bereds i en stor inmurad gryta, meddelst uppkokande av vatten med kvarlämningar av hö och halm samt höfrö, som eljest inte kunnat förtäras, vilken dryck är icke allenast så kreaturen välgörande, utan medför även en stor besparing i höåtgången, så att till underhållandet av en ko i finska socknarna åtgår 1/3 mindre hö än i de svenska. Åtskilliga bönder låta även i sörpet inblanda färsk hästgödsel, helst när missväxt på hö inträffar, vilken tillblandning icke skall försämra sörpet.
Skogen
Om skogen sägs att I Nederluleå, liksom överallt i länet finns ingen skogshushållning, men väl den största misshushållning. Skogarna blädhuggas överallt, de få raka och fullmogna träd som finns, utgallras till avsalu eller byggnadstimmer, de övriga tillgripas till ved, gärdsel eller andra behov så fort de kan användas därtill. Genom de överallt i skogen kvarlämnade vindfällen samt kvistar och toppar av de hemförda träden, förhindras icke blott uppkomsten av nya plantor, utan sprida sig även skadliga skogsinsekter till de omkring växande träden. Skogsmarkerna betas oinskränkt, varigenom de unga plantorna avbetas eller nedtrampas. Skogseldar härja ofta nog stora sträckor av de genom nya odlingar allt mer förminskade skogsvidderna och sedan genom dessa förenade orsaker skogarnas slutna stånd har upphört, gör stormar mer skada och träden blir korta, vresiga och nödvuxna. På detta sätt minskas skogarnas avkastning i samma förhållande som behoven ökas genom en stigande befolkning och landets successiva bebyggande, och tidpunkten för en inträffande skogsbrist blir allt mindre och mindre avlägsen.
Orsaken till att allmogen trots detta synes benägen att varken inskränka avverkningen eller att genom en ändamålsenliga skötsel öka skogens avkastning, torde sökas inte bara i fullkomlig okunnighet om sättet för en bättre skogshushållning utan även i en överallt förspord bedräglig likgiltighet för framtiden och kommande släkters behov. Var och en lever för dagen och tröstar sig med att skogen nog räcker under hans tid.
I de större byalagen och nära till allmänna landsvägen är skogarna så medtagna att huggtimmer alldeles saknas och vedbrand måste hämtas på betydligt avstånd ifrån bygden.
Sockenbeskrivningarna för Norrbotten har getts ut i bokform av Föreningen Norrbottens Lantmäterimuseum och har rönt ett stort intresse, främst från hembygds- och forskarföreningar, som nu fått tillgång till dessa, för de flesta okända dokument.
Georg Palmgren, pensionerad stadsingenjör och distriktslantmätare. Håller på att bygga upp ett lantmäterimuseum i Luleå.